Jag var 11 år hösten 1981 och gick i mellanstadiet på Kungsholmen i Stockholm. Mina två bästa vänner var Kristoffer och Johannes. Johannes bodde på Djurgården och efter mellanstadiet lämnade han vår klass för att gå i en närmare skola. Men under dom här åren umgick vi hela tiden. Jag sov över hos Johannes och var oerhört fascinerad av en miniatyrteater i hans pojkrum. Dern innehöll små platta pappergubbar man kunde skjuta in tillsammans med bakgrunder på en lten scen. Som jag minns det var det karaktärer ur olika Jules Verne-böcker. Jag, Johannes och Kristoffer hade redan börjat göra lite film. Vi lånade Kristoffers pappas dubbel-8-kamera. Hans pappa är fotograf. Och med den gjorde vi små korta actionscener.

Johannes pappa var dramatikern, författaren och regissören Jonas Cornell. Han mamma är den fantastiska skådespelerskan Agneta Ekmanner.

Det var någon gång under hösten som Jonas kommer inspringande med ett ljudband till oss. På Johannes pojkrumsvägg hänger redan postern till den första Jönssonliganfilmen som Jonas regisserat. Men filmen har inte haft premiär. Och i slutspurten med produktionen får vi lyssna på Ragnar Grippes musik till filmen. Oerhört bra tyckte vi. Det är en hit.

Jag har alltid hamnat i dom där omständigheterna i mitt liv. Suttit lite som en fluga på väggen när avgörande saker händer. Träffat människor strax innan legendariska ögonblick. Sannolikt är det ju ingen slump.